Jag pratade med mamma för några dagar sedan om min blogg och jag har kommit fram till att jag inte är
speciellt personlig . Jag har så mycket jag skulle kunna skriva här men jag har inte lust till det . En del kan jag berätta.

Jag växte upp en liten del av min barndom i Göteborg , backa. Men när jag var fyra-fem flyttade vi till
Bollebygd där jag fortfarande bor. Som barn var jag en väldigt blyg och smal tjej , en som nästan aldrig sa
imot eller gjorde speicellt mycket. Men det förendrades jag började sluta ta skit och fasten jag tar åt mig skulle jag aldrig ta skit jag skulle aldrig vara den som sitter tyst längre , aldrig. Dit vill jag inte igen för jag kommer ihåg
hur många tårar som föll på nätterna. Jag kommer ihåg att jag mådde ganska dåligt i skolan men inget mer med det. Tvåtusensex träffade jag en kille som heter Torjbörn och det blev min första stora kärlek , vi varade i ett och ett halvt år. Våran kärlek och relation var helt magisk finns nog inte många som får uppleva det.
Jag gjorde slut hastigt och gjorde mitt största misstag.  Innan så var jag aldrig någon som drack eller var ute och festade men det började nu , jag söp mig under bordet väligt ofta. Umgicks med folk jag inte borde och så hände en sak i mitt liv som jag aldrig kommer släppa.
Jag hamnade i en hemsk depression som jag inte själv märkte först förens folk började säga det till mig , jag orkade nästan inget . Det var en jobbig period i mitt liv som jag nästan glömt av nu , lärare och allt sånt var inblandat och jag slutade skolan i nian. Gick några enstaka gånger men hade äntligen fått en underbar person att prata med som var min psykolog men som jag inte kunde ha kvar länge tyvärr , blev skickad från den ena till den andra i ett år ungefär. Utan att gå in för personligt så blev det massa trubbel förra sommaren - men jag löste dom.
Jag träffade mitt x under förra sommaren , han fick mig dels upp på benen igen.
Jag började må mycket bättre tack vare han och tack vare mina nya vänner som jag älskar mer än allt annat.
Jag fick verkligen fart på livet och började umgås med mycket nytt folk och älskade det.
Sedan kom det igen - depressionen igen. Jag började prata med en tjej på BUP som jag tillslut inte klarade av att vara med för inget gick frammåt kändes som om vi satt i samma hål och bara grävde ner oss mer och mer men så kom samtalet som fick mig att stanna upp igen ännu en gång . Jag fick diagnosen Posttraumatiskt Stressyndrom PTSD . Det satte sista biten i puzzlet i mitt liv , äntligen. Jag var självklart inte glad över att fått diagnosen men det förklarade så mycket saker. Och allt jag behöver nu är att berabeta det och hoppas på att må bättre. Och tro mig det gör jag , jag mår otroligt mycket bättre än förut.
Jag är en sådan som älskar mina vänner. Jag älskar att umgås med dom. Jag har världens bästa kompisar , man kan inte få bättre. Och detta som skulle bli personligt blev mest bara dåliga saker om mig. Men jag är en glad och posetiv person , folk som inte känner mig gillar gärna att ha förutfattade meningar om mig har jag märkt .
Men får alltid kommentaren efteråt ; du är inte alls den jag trodde du var .
Jag är också ganska bra på att döma folk fast blivit mycket bättre på sånt.
Mitt motto är ; Lev livet , du har bara ett.
Och det går ju ut på massor av saker och det försöker jag göra , göra det bästa av allt . Det blir vad man gör det till.
Folk som känt mig förr vet inte alls vem jag är , dom känner inte mig längre.
För jag är inget som jag var innan , jag är som en helt ny person.



TA INGEN SKIT .
over and out.