Har nästan inga ord kvar, allting är upp och ner i mitt huvud ljust nu .
Känns som allt har fallit isär . Har liksom inget hopp längre , för du var mitt hopp. Mitt allt var du.
Ville leva med dig förevigt , bara du & jag som vi brukade säga. Och jag kan inte skriva dessa ord utan en klump i halsen och tårar i ögonen. Du är den finaste personen jag någonsin träffat, och det kommer alltid vara.
Du har gått mig att känns mig som ingen annan, du har gjort mig speciell.
Men nu har min andra hälft försvunnit och det känns så jävla jobbigt . Jag orkar inte ens tänka tanken på att
vi aldrig kommer vakna upp tillsammans igen och säga god morgon.
Allting tog sådan jävla vädning imorses. Det skulle ju vara vi förevigt ? Vad hände med det ?
Jag orkar verkligen inte blogga idag , byebye.