Något som jag börjar få tillbax igen är självförtroendet , mitt starka underbara självförtroende.
Fasten jag mått som jag gjort har jag nästan aldrig låtit någon trampa på mig jag hatar att visa mig själv svag vilket jag gör väldigt väldigt sällan.
Vad folk gör mot mig är oftast av avundsjuka som händer gång efter gång vilket det gör i varenda människas liv, man är aldrig nöjd med sig själv riktigt så då skall man alltid klanka ner på andra.
Ibland anses jag som självisk vilken är det sista jag är , för jag tänker på andra. Fasten jag inte gillar den personen tänker jag efter vad jag gör.
Avundsjuka är något jag känner av direkt fasten jag inte tänker på det riktigt direkt utan efter ett tag.
Folk som tex kommenterar anonymt vilket inte händer ofta här men dom få gångerna det händer är det avundsjuka människor som har så låg självkänsla att dom inte ens kan skriva sitt riktiga namn.
Sist jag kommenterade anonymt var över fyra år sedan ungefär med en kompis , då man inte hade något bättre för sig.
Världen är full av avundsjuka vart man än går alla är avundsjuka någon gång men på något sätt måste man förstå att man är den man är.
Det jag inte tycker om ändrar jag gärna på vilket jag gjort som att slutat umgås med dom jag inte trivdes med, slutat gå ut vilket jag inte tycker är roligt längre och sånna saker.
Jag har varit en väldigt bitter person men för några månader sedan sa jag stopp till det jobbiga beteendet jag hade, istället för att visa folk på tex bussen en sur min kan man istället le vilket ger så mycket mer.
Saker som förut gjorde mig sur gör mig inte längre så sur som förut utan istället tänker jag oftast "Äsch det löser sig".
Mycket i texten siktar på en stark och självsäker person och det är jag oftast men när det gäller en liten sak blir jag plöstligt en liten tjej på 9 år som bara vill springa och gråta till mamma. Det är kärlek, något man inte kan kontrollera. Jag har aldrig känt känslan som jag gör nu, känslan som får än att sväva på moln eller svartna av svartsjuka. Sånt som jag egentligen inte är van vid måste jag vänja mig vid varje dag.
Jag märker själv hur anti känslosam jag varit förut, alltid stängt av den termen som innehåller kärlek.
Jag har lärt mig på riktigt vad älska är vilket inte alltid är lätt. Men sånt som bara man tror händer på filmer händer faktiskt när man är kär , en film av alla minnen som spelas upp i huvudet. En fin film där man ser alla underbar kvällar, alla underbara stunder man haft tillsammans. Jag är så otroligt rädd för att förlora personen som jag håller kär att jag helt enkelt blir en person som jag inte vill vara , men jag tränar och hoppas jag blir en bra spelare snart.
I sommras fick jag faktiskt själv känna på vad "man vet aldrig riktigt vad man har tills man förlorat det" var .
Jag insåg att jag förlorat den som betyt mest i hela mitt liv.
Så glad för att allt löst sig iallafall och jag börjar som sagt bygga upp mitt självförtroende igen.

Haha förlåt för lång text.