Ögonen gråter, men munnen den ler
Hon är på väg upp, och vill aldrig mer ner
Från löften och svek blev hon självdestruktiv
Och i rop på hjälp sökte hon ta sitt liv
Hon byggde en väg utav falska skratt
Men bakom fasaden var det mesta svart
Jag hoppas att hon hinner komma till ro
Innan skalet spricker och faller ihop
Vad ingen annan vet är att sanden rinner ner
Om timglaset blir tomt så finns hon inte mer


Detta är en saga utan lyckligt slut
Ingenting blir nånsin som det var förut
Men den som blundar slipper se hur det ser ut
För vem bryr sig om en saga utan lyckligt slut.


Låten som var mer än sann för mig för bara några månader sedan hade jag gölmt av tills nu.
Kände jag verkligen att livet var såhär ? Tydligen . Fast nu är människan jag var förut bara ett förflutet . Inget mer med det . Än människa som folk inte längre känner tillochmed en som inte ens jag känner till längre.